forts. 17 september 2007

Kom fram till Hudiksvalls sjukhus där vi tog hissen upp till avdelning 19, barnavdelningen. Jag fick rum nr 1, det första precis intill huvuddörren. Väggarna var blåa och två sängar fanns mitt i rummet, en till mig och min mamma. Jag hade även en tv och ett eget badrum. Fick på en gång träffa mitt team, läkare och sjuksköterskor. Jag fick dropp i vänster arm, med tillhörande droppställning och en kanyl på höger hand. De kollade blodtryck, hjärtrytm - ja allt möjligt. Droppet innehöll insulin som sakta pumpades in i kroppen, i väldigt små mängder. Ur kanylen på handen kollades blodsockret, där tömde dom blod varje timme, även under nattetid. Det blev rätt ömt efter ett tag eftersom de sprutade in en saltlösning varje gång. 
 
Droppställningen var heller inte det lättaste, den där ställningen skulle släpas med överallt då slangen gick till mitt armveck. Skulle jag byta tröja, fick sköterskan hjälpa mig att koppla bort droppet, lika när jag skulle duscha. Och som den pep!  pip-pip-pip-pip. Varje sekund. Men det värsta var att den inte slog samtidigt som klockan i rummet. Varje natt lyssnade man på det där smått irriterande ljudet, först pep droppställningen, och snabbt därefter slog klockan. Ahh, vilket ljud! :)
 Eftersom jag satt fast i den där ställningen kunde och fick jag inte röra mig mer än på just den avdelningen. Lekterapin som låg ett par våningar ned kunde jag då inte besöka, så Pierre, som var lekterapeut fixade så att jag fick en dator upp till rummet. Äntligen kunde jag prata med mina vänner hemifrån :) 

I rummet bredvid mitt låg en pojke på knappt ett år inlagd, han hade drabbats av Krabbes sjukdom. Det är en rätt ovanlig sjukdom som drabbar 2-4 spädbarn i Sverige per år. En dödlig hjärnsjukdom som gör att de blir känsliga för beröring och väldigt stela i kroppen. Barnet skriker nästintill hela tiden då de har en ständig smärta. Allt i kroppen bryts liksom ned, även hjärnan. Denna pojke skrek hjärtskärande skrik dag som natt, det var hemskt att höra. Och föräldrarna var så ledsna och sorgsna. En dag då jag satt ensam på mitt rum och gjorde halsband av en massa pärlor jag fått, kom mamman till pojken in. Jag hade nästan bara sett henne då hon gråtit men nu var ögonen torra.Hon log till och med Hon berömde mig för halsbanden och ville gärna köpa ett. Jag sa att jag skulle göra ett. 
 Nu hann jag aldrig ge något halsband, de skickades kort därefter till Uppsala för intensivvård. Jag läste knappt ett år efter i tidningen att den lille killen hade somnat in. Även om min sjukhustid var självklart fokuserat på min diabetes så är den här händelsen något som jag kommer ihåg så väl. Ibland ser jag mamman då vi bor i samma stad, och påminns att jag aldrig gav henne det där halsbandet. Jag tänker ofta på det. 
 
Hittade en artikel om just lille Axel, läs gärna. Den är från 2008. http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article11349364.ab



Nåja, mitt dropp kopplades så småningom bort och så gjorde även kanylen på min hand. Vilken frihet! Började nu öva på att ge mig insulin. Även mina föräldrar och min syster fick öva. Först på en apelsin och sedan i min mage. Jag tog mitt eget blodsocker och förde noggrant dagbok över mina värden. Vänner och släktingar besökte mig på sjukhuset och gjorde allt lite roligare. Och jag fick äntligen besöka lekterapin med alla roliga saker, spel osv. Fick även träffa Lena, som hjälpte mig att plugga lite. Fick som tur var inte speciellt mycket av mina lärare i läxa, men vi räknade ändå några tal i matteboken. 

Två veckor senare skrevs jag ut och fick återvända hem. Kändes lite konstigt. Jag började smått lite i skolan, inte hela dagar men några timmar om dagen.Efter ett par dagar var jag inne i min nya livstil med sprutor, blodsocker tester och allt vad det hette! Och här är vi 5 år senare! Jag har, tyvärr, inte lika bra koll på min sjukdo som jag hade då, tar inte alls lika många tester längre. Men det är svårt. i 1834 dagar har jag haft diabetes, det är ungefär 11 000 (!!) sprutstick i magen. Och MINST lika många tester av blodsockret. Som sagt, det går inte jättebra just nu, men jag kämpar för det. Och jag SKA komma tillbaka, sakta med säkert :) 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0